Charlie skriver bra här om hur hon arbetar sida vid sida med män, och hur utmärkt det fungerar - och jag kan bara skriva under. Det fâr mig att tänka pâ ett gammalt inlägg jag skrev, om hur allt kan bli kvinnofälla om man har lust till det.
För nâgra âr sedan hamnade jag i ett märkligt sällskap - det var Âsa Moberg som var nerbjuden att tala pâ en Simone de Beauvoir-dag i Paris ; jag sprang pâ henne av en slump och sâ kom jag med.
Rummet var fyllt av feminister, ja, de som var med och manifesterade och annat när det begav sig. Mot slutet av stunden kom frâgan "och ni yngre dâ, kämpar ni fortfarande?" - med frâgan menades i vârt privata liv, här och nu. Jag minns de ilskna blickarna när jag sa att nej, tack vare er mâste jag säga att jag känner mig väldigt priviligierad: jag lever i ett modernt samhälle där jag som ung kvinna har precis samma rättigheter som de unga männen. Vi lever sida vid sida och det fungerar utmärkt. Tack vare er kan jag förvalta det arvet, men jag vet inte mot vem jag skulle behöva kriga. Inte jag. Inte här. Nu räcker det att (vâga) ta för sig.
Sâ tycker jag fortfarande.
5 commentaires:
Hej,
tack för länken! Jag tog bort en bit av mitt inlägg igår, jag undrar om du inte skrev den här kommentaren innan? Ursäkta i sådana fall. Det jag tog bort handlade mer om manliga kollegor och hur bra det har funkat för mig. Jag tog bort det för egentligen handlade inlägget om det mänskliga samspelet och repektfullheten, inte könsperspektivet, vilket man ju givetvis också kan diskutera.
Jag tror dock inte att "kampen" är över. Jag tror fortfarande att mannen är norm, och kvinnan undantaget. Jag tror det finns en slentrianmisogynitet hos de flesta och den riktar sig också mot män. Man mäarker det mycket när man får barn och kvinnors attityder mot barnens pappor. Jag tycker man hör alltför mycket kommentarer av typen "han seeer inte smutsen" eller "han klär ju på henne vad som helst". För att ta ett par exempel.
Däremot har jag inte stött på mycket ojämlikhet i arbetslivet, förutom en skriande brist på kvinnliga chefer.
OK, tack för pâpekandet! Jag tycker just samspelet verkligen tillhör könsperspektivet - ibland klagas det överallt som om vi levde i tvâ världar, men jag har själv absolut inte den erfarenheten. Däremot har jag erfarenheten att anställa folk och har ack sâ mânga fler gânger ângrat att ha tagit en kvinnlig kandidat istället för den manliga - vilket gâr lite i led i det du säger angâende "ser inte smutsen" etc. Dvs, vi är SÂ bra pâ att klaga, vi kvinnfolk (haha), att vi ibland ägnar vâra dagar ât detta.
Ett tag kände jag mig som den värsta kvinnoförakterskan - nu börjar det bli bättre.
Detta sista bara för att uttrycka att jag tror det finns ett flertal orsaker till brist pâ kvinnliga chefer, inte endast ojämlikhet. Hrm. Detta behöver nog utvecklas vidare för att inte bli tagen för värstingarnas värsa, men det fâr bli en annan dag med mer tid!
Jag känner igen det där du nämner. Jag har en kompis som hade två tjejer anställda och höll på att bli tokig för det enda de gjorde var att bevakaka revir "jag gick faktiskt till posten sist, nu är det din tur". Sedan anställde hon en kille som bara gjorde grejerna, så blev det gjort och det fanns tid till annat.
Men man kan ju fundera på varför det kan vara så, jag tror inte det ligger i generna utan i uppfostran, olika förväntan, olika förebilder, olika sociala regler etc. Alltså kanske strukturella skillnader som gör att vi utveklar olika personligheter. Dvs ojämlikhet fast i en annan mer subtil form.
I Sverge tror jag att de extremt långa föräldraledigheterna (som ju fortfarande tas ut mest av kvinnor) är en typiskt strukturellt hinder för kvinnliga chefer.
Glad att du förstod hur jag menade! Absolut - skillnader man skulle kunna kalla en mer subtil form av ojämlikhet... Mao: upp till alla dagens föräldrar att uppfostra individer med (rosa eller blâtt :-)) skinn pâ näsan!
Jag vet inte om det är skinn på näsan som behövs, för vissa säkert. Men framförallt skulle jag vilja uppfostra barn till att känna sig som individer, inte representanter för ett kön.
Enregistrer un commentaire