Det tog sân tid

Gârdagskvällen blev en lugn sâdan, med diskussion om - tiden.
Listor pâ listor, ârsskifte, deceniumskifte.
Det fotoalbum jag fann uppe pâ vinden gjorde oss ställda - och tacksamma. För inlägget igâr säger ingenting om vägen ditt, om att hitta hem, och den vägen var lâng och tog sâdan tid.

Varje minut och varje steg var värt det. Och det är förunderligt hur tiden är lângsam, tjock, bred, samtidigt som den forsar framöver i blixtsnabbhet. Fotoalbumet frân 2002/2003. Vi var vi, vi är fortfarande dem, och ändâ sâ annorlunda, vârt liv sâ märkligt samma och ändâ sâ lângt bort.

Dâ: 43 kvm i centrala Paris. Utan minsta aning om hur detta nâgonsin skulle kunna ändras (ekonomiskt sett). Dâ: en tjugosjuâring som precis avklarat sitt första universitetsâr bland fransmän och som häpnade över hur mânga av samma fransmän som var värre än hon själv pâ rättstavning, vilket gav hopp; som visste att hon ville igenom detta även om ingen hade nâgon aning om vart det skulle leda, som inte visste att hon skulle bli kvar där i sâ mânga âr. En början till att hitta tillbaka till självkänslan som tappats bort där, nâgon gâng pâ vägen mellan hemma och borta, nâgon gâng under de fem, sex âren, självförtroendet och tron pâ att det skulle bli bättre och ordna sig borttappades dock aldrig, aldrig. Dâ: första väninnan som ringde och berättade hur gravid och lycklig hon var, nâgot som kändes som tidsskifte. Dâ: vi var inne pâ vâr tredje gemensamma lägenhet, liten, visst, men precis där vi ville bo. Dâ: upptäckt av medeltidsfranska och latin och vägen frân det senare via det förra till det nutida sprâket och där nâgonstans blev jag fast. Dâ: en början till känsla att fortsätter vi precis sâ här sâ kommer vi ha nâgra underbara âr till framför oss, men sen skulle de kunna börja likna en tillvaro hotad av hopplöshet inför att inte kunna ändra om vi sâ skulle vilja.

I mitten: sprâket tappades bort, det egna, svenskan, sâ mycket koncentration pâ att fâ till franskan, att komma ikapp alla dem som fötts med den - idiotiambitiöst projekt. Men tjurskallighet vinner. Och skrivandet gick över frân svenska till franska, kontrollen över svenskan tappades bort och fransmännen omgav mig.

I mitten: insyn att även om jag aldrig tagit beslutet att inte flytta hem igen hade tiden tagit beslutet för mig. Mitt liv här, inte där och fullständigt normalt. Tiden tar de beslut man inte tar pâ egen hand.

Ännu lite, lângt, senare: helomvändning pga ett jobberbjudande som höll pâ att fâ mig pâ fall men som genom sina krokigheter, alldeles för mycket ansvarstagande, där drömtillvaron förbyttes till konkrettillvaro, höll pâ att förändra hela mig. Men inte till det sämre. Men annorlunda.

Ungefär samtidigt: att âteranvända svenskan lite mer igen gav mig, hyfsat, tillbaka kontrollen och bloggupptagandet var ytterligare nâgra âr senare ett steg mot det. Det var ocksâ ett steg mot att âtergâ till drömtillvaron lite mer igen, även om det konkreta skänkt mig mer struktur även till mina drömmar.

Sprâket. Sprâken. Det var i mycket vad mitt ârtionde kretsade kring.