Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.
Men utsikten i sig kan vi som sagt kalla sevärd. Värd att se, men en gâng räcker. Vägen dit och vägen tillbaks - fruktansvärd. Det moderna helvetet, skulle jag vilja kalla det. Sâdan extrem kontrast till resten av den Hufvudstad den ju för övrigt är del av och samtidigt, i de flesta avseenden, rena motsatsen till. Gator utan namn. Krokar som ingenstans leder förutom ned eller upp ur parkeringar. Inga restauranger, inga kaféer, förutom väl gömda företagsmatsaler som ingen människa skulle kunna ana utifrân. Inte ens taxichaufförerna kan andra namn än tornens namn. Som heter storslagenheter som "La Plazza", "L'esplanade" och inte allt vet jag. Nyligen hade jag en kollega som kom ut tillsammans med mig ur ett av tornen och grät. Kulturchock. Efter att ha ägnat tio minuter att âka upp och ned bland vâningarna för att komma till den rätta. Den tjugoandra. Som lika gärna kunde varit den trettiotredje som den elfte och dessutom i ett helt annat torn. Däremellan, tornen, bilar. Vägar utan trottoarer. Olika nivâer som labyrinter. Som omedelbart framkallar en intensiv klaustrofobi, trots att man befinner sig utomhus. Hur stor esplanaden än är som leder frân ett torn till ett annat.
Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.
2 commentaires:
De där delarna av Paris har jag bara sett på TV, och varje gång tänkt att det är sanslöst att till och med fransmännen ...(?) gått på den här morbida kicken med att teknifiera och imponera till varje pris.
Vem är det tänkt för? Mannen utan ballar som fick det här i stället?
Jag tror helt enkelt det är det som är kruxet: Att det inte är tänkt för nâgon. Det är imponerande att titta pâ. Det är en mardröm att befinna sig i. Om man inte är totalt avtrubbad, men det tror jag fâ är. Dock blir man tvungen att avtrubba en del av sig för att andas i det, förtränga sin omgivning, och där har vi en av anledningarna till att jag finner det skräckinjagande. Samt att människan som sâdan är väldigt, väldigt liten, obefintlig och utan vikt i en liknande värld.
Enregistrer un commentaire