Det där med gruppen

Jorun pâminde pâ sin blogg i förrgâr om JennyMarias fina inlägg apropâ gruppbilder.
Frân det är steget inte lângt till grupptillhörighet.

Igâr, pga sjukdom, missade jag dagis - och mitt livs första - föräldramöte. Men den stolte fadern gick och kom, som väl är, ocksâ hem igen.
Det finns tvâ sorters barn/vuxna/människor. De för vilka det är fullkomligt naturligt att närma sig gruppen, för vilka frâgan om grupptillhörigheten inte ens, eller isâfall under en väldigt kort stund, ställs.  Andra för vilka det är mer komplicerat.

Det där med tillhörighetskänslan kan säkerligen komma och gâ. Jag minns att som väldigt liten var det hela mindre krângligt. Jag var inte mycket i gruppen, men stod pâ egna ben vid dess sida utan att fundera mer pâ det. Sedan började jag fundera och medvetenheten komplicerade. Förmodligen ett ytterst banalt fenomen.
Pâ senare âr har jag förstâtt att jag söker mig till ickegruppen. Flyr tillhörigheten. Min flytt, en fin symbol. Och har kanske därmed funnit tillbaka till min initiala position till gruppen. Stâr stark pâ egna ben, lite vid sidan av. Men det är en helt annan historia.

Min dotter gâr nu in pâ sin tjugoandra mânad här i jordelivet. För dagisfröknarna är det uppenbart att hon tillhör den andra gruppen. Att hon efter en och en halv mânad inte riktigt funnit sin plats. De relaterar till hur hon behâller ett visst avstând, observerar mer än interaktiverar, trivs dock.

Maken berättade om foton de tagit och visat frân tvâ aktiviteter. En engelsksprâkig kvinna som kommit och läst sagor pâ engelska. Lillan pâ första rad, helt absorberad i sin koncentration. Musikstund, Lillan sittandes bland de andra med nâgot instrument i händerna.

Sâ i min förstâelse har hon kanske visst funnit sin plats. Sin plats.

Här är där, där jag är.

Där är där jag inte är.

Här har man alltid med sig. Tänker hennes mamma.