Häromsistens fixade vâr datakille till min dator pâ det vis att han tog hârddisken, la pâ mer minne, och allt in i ett nytt skal.
Därmed vann jag att jag âter kunde ladda den och dessutom âter ladda upp bilder.
Dessutom kändes den plötsligt som datorernas Speedy Gonsalez och det är en fantastisk känsla, jag lovar.
Redan dâ jag tog den med mig sa samme datakille: "F. sa att den gjorde nâgot konstigt ljud, men jag har dâ inte hört nâgot, sâ du kan allt ta den".
Jag hörde inte heller nâgot. Tills igârkväll. Nu lâter den nâgot djävulskt sâ snart jag sätter igâng den - "det är bara fläkten, tror jag", sa datakillen när jag höll luren mot ljudkällan. "Vi fâr titta pâ det pâ tisdag".
Fram tills dess ägnar jag var femtionde sekund till att slâ hârt, hârt, mot datorns ena sida. Dâ ger den sig i de kommande fyrtionio. Sen sätter det fart igen.
Slutsats: Hellre en skölpaddsliknande tyst varelse i ens omedelbara närhet än en högljudd Speedy Gonsalez som tvingar fram den vâldsamma i en.
(Dagens lärdom: Den sanningen gällde alltsâ datorer. Ocksâ).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire