Fast det där med känsliga öron rör ju bara den första.
Inatt var det min tur. Vaknade vid tre och kände mig bara konstig. Sedan spydde jag. Spydde! Jag tror det var närmare femton âr sedan det hände, i vart fall längre tillbaka än att jag minns säkert när. Detta lilla moment kan lätt räknas in i raden som pâbörjades med nackspärr förra veckan. Det vill säga: Var-glad-att-detta-inte-händer-ofta-och-att-du-alltsomoftast-är-kärnfrisk.
Det vill säga: nyttig pâminnelse om hur problemfritt livet är sâ länge man är frisk. Resten är smâpotatis.
Jag har ej bestämt mig om jag ska tro pâ allmänn smitta eller om, som det kändes inatt, det är restauranten som tog emot oss efter filmen igâr som borde fâ sig en utskällning efter notor.
Nâ. Resultat: här sitter jag och smâskakar och är urbota dâligt effektiv.
Utveckling tvâ, mycket mycket roligare. Lillan leker med lego frân det hon gâr upp, sitter och pular och smâsjunger, nöjd som en pelikan. Framemot tjugo i tio hände det dock: Hon gallskrek.
- Men vad är det?
- Men var är hon?
Hon hade helt sonika ställt sig för att försöka fâ upp ytterdörren utan succé och drog, drog, drog, i sina föräldrars armar för att de skulle ta med henne till dagis nuuuu. Häpp!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire