Det kom ett mail

Eller snarare tvâ, inom loppet av tjugofyra timmar, och rörande, pâ var sitt hâll, samma sak.
Utbildning, eller i bredare vidd - pedagogik och synsätt.

Det ena kom frân min syster och länkade till en mycket bra länk - angâende matematik för smâ barn och dâ ocksâ till verkliga smâbarn: 0-3, matematik som utvecklingsomrâde. Mer kan ni läsa om saken här.  (Klicka på "Små barns matematik" sedan "Föräldrabroschyrer" och sedan "Barn och matematik 0-3 år", men även de äldre barnen).
Mycket handlar det helt enkelt, för pyttisarna, att lägga in pedagogiken i vardagen - i form av en, tvâ, tre. Enkelt, välformulerat och väldigt, ja, pedagogiskt, med grundregel: Anpassa dig ned till barnets nivâ och utgâ frân denna.

Det ena kom frân Jorun och länkar till en mycket intressant artikel: "France scores an F in Education".
Ett utdrag:

In most countries, philosophy isn't a subject taught in secondary school at all, and even where it is, it tends to be taught as a history of thought, rather than as a discipline to be practiced and perfected. But in France, the land of Pascal, Voltaire and Descartes, philosophy is an integral part of the national school curriculum, and a compulsory subject for the 650,000 students ages 17 and 18 who every year sit the bac. The paper they must take is no SAT-like multiple-choice exercise: the students are required to write well-structured, clearly argued essays that refer to the ideas of past thinkers to bolster their own case. This year's questions included, "Is it the role of historians to judge?" "Should one forget the past in order to construct a future?" and "Can art dispense with rules?"

Följer en utläggning om hur det franska exemplet - eller snarare det franska undantaget, l'exception française, fransmännen själva gärna, och med rätta, svänger sig med i de flesta kultursammanhang - vore det bästa i en ideal värld. I en värld där det absoluta härskar, där man strävar efter det yttersta.

Artikeln är mycket intressant just för detta - den beskriver, med lugna ordamâl, ett fenomen och ett förhâllandesätt som, helt klart, är det franska. 

Man nöjer sig inte med att tänka att det vore det bästa endast i en drömvärld; man applikcrar det här och nu. Man tänker mindre pâ massans här och nu och mer pâ var och ens potential. 

"20 av 20, det fâr man inte", som en fransman beskrev det för en herrans massa âr sedan när jag förklarat dâvarande svenska betygssystemet, 1-5, och att man för vissa universitetslinjer var tvungen att ha nästan 5.0 i medel för att ha en chans att komma in. Vilket, alltsâ, skulle vara omöjligt här. "20 av 20, det är ingen som räknar med att fâ", var svaret pâ frâgan om det inte var omotiverande att inte kunna uppnâ bästa resultat. "Nej, tvärtom, 20 av 20, det är som om en allsmäktig gud skulle svarat pâ frâgan, gett det perfekta svaret. Har du mao 17 av 20, sâ är du helt enkelt jäkligt bra".

Självklart blir det ett elitistiskt seende. Självklart fâr dâ inte alla bästa resultat - och i en pragmatisk värld med jobb och fâ arbetsplatser längre fram i livet - kanske det inte är det idealiska. 

MEN jag hade själv älskat att fâ en liknande undervisning. 

Vi lär oss att bli självständiga genom att fâ itutat oss att vi alltid har nâgonting att säga om allting - och kan ge det perfekta svaret. 

De lär sig att bli självständiga genom att fâ itutat sig att människans historia, pâ djupet, har oändligt mycket att lära oss. Om man vill hârddra det.

Min inställning var därför länge: Sverige är fantastiskt för de mindre klasserna och det idealiska, för mig, hade varit att gâ säg upp till mellanstadiet, början pâ högstadiet i svensk skola - klasser under vilka ovan nämnda pedagogik är guld värd. Och sedan, snabbt som sjutton, switcha över till den franska och fâ mig itutat att det finns en idealisk värld att sträva efter som inte främst ligger i det pragmatiska.

Tack bâda för länkar!