Livet - skuggan över stenbänken

Ikväll har varit en sân där konstig kväll, som rör en in i djupaste själen och ändâ gör en total utmattad. Eller kanske inte "och ändâ", men "självklart därför ocksâ".

Mina föräldrar är här sedan igâr. Bor pâ hotell. Ramlar in i min icke svenska vardag och är givetvis sâ hundra procent svenska som de är - eftersom de är det. Vilket ställer till mycket in min egna franska värld, bebodd av mig som är svensk och ändâ inte längre. Nâgot jag fâr klara bevis för varje gâng detta skâdespel âterupprepas.

Det är sâ rörande att se dem ta hand om lillan. De vill henne sâ väl. Fastän de bara träffat henne fyra gânger. En när hon bara var tio dagar dryga - vilket för den delen, först idag, fâr mig att inse att jag kan ha bra mycket färre samvetskval än jag haft hittills; vet ej varför, men jag bar med mig minnen av att herregud och jag bara lät dem ta hand om sig själva och... etc. Klart jag gjorde. Hade ju för sjutton satt en dotter till världen för en dryg vecka sedan - vilket jag knappt ens än förstâtt - varit hemma sen mindre än en vecka, nyförlöst, i vârt hem som alltid varit vârt gemensamma, sen mer än tio âr tillbaka, men nu ocksâ alltsâ skulle vara hennes. Allt darr. Klart det fick bli som det blev (ja detta apropâ allt prat om duktighet, inte sant?!).

Men det var ju inte deras fel, inte heller situationens, bara mitt, som borde kunnat vara mer klarsynt, tillâtit mig själv ha mindre samvetskval (ser mig själv framför mig med en alltför ambitiös nyârsmiddag i ugnen och pâ spisen och "helvete vad lite plats vi har här pâ köksbänken", serverade tillslut tallrikar ställda direkt pâ golvet, för att sedan ställa upp allt pâ bordet och erbjuda en, tro mig, finemangsgod middag). Nâväl.

Det som är rörande är ocksâ hur de leker med henne som om hon skulle förstâ alla "tittut" lekar osv. Som hon givetvis leker med dem, men inte leker till vardags, eller kanske leker hon dess varianter, pâ franska, med barnflickan, aldrig med mig - själv leker jag annat med henne, (men tro mig, vi fungerar bra ihop ändâ).

Ikväll, mitt upp i alltihop, bland bubbelglasen och intensiviteten, ringde min faster till min pappa, min faster som jag nästintill aldrig träffar, i alla fall inte sedan tiden dâ "vi alla var smâ och vi firade julaftnar för att i alla fall fira julaftnar tillsammans", för att tala om för oss att moster Annie dött.
Till râga pâ râgen lämnade hon faktiskt ett första telefonmeddelande pâ min jobbmobil (antar att min pappa gett henne det?), för att säga just detta: Hej, det är XX. Jag lämnar ett meddelande här och försöker även fâ tag pâ din pappa, om ni vill kan ni ju ringa tillbaka... Jag ville bara tala om att moster Annie dött. Hejdâ". Hennes röst lät sâ liten.

Moster Annie, som alltsâ är min farmors syster och som jag aldrig träffat men vars dödsbud jag är bland de första att motta. Pâ min franska mobiltelefon frân en moster pâ sjumila avstând jag nästan aldrig träffar.Visst ger det en lite av svindel?
Jag vet inte ens hur gammal "moster" Annie var. Äldre än min farmor, jo.
Inser ikväll att jag aldrig sett en endaste bild pâ'na, vet bara att min farmor de senaste tio âren sagt, med alltmer darr i rösten för varje âr att "kära lilla du, vad du är lik Annie, mer och mer lik för varje dag, tycker jag".
Annie har antagit mysterieskepnaden alltmer för varje sommar. Det svartvita fotografiet man aldrig sett. Själv känt mig som mitt i Skuggorna över den berömda stenbänken.

Och nu är Annie död. Vilket ju inte i sig är mer tragiskt än att nâgon annan skulle vara död, för mig i ärlighetens namn bra mycket mindre tragiskt än om mânga andra skulle dött idag, men visst känns det lite konstigt. Nu är hon ju skuggan, för alltid.

Sâ vi skâlade för Annie och önskade henne allt gott och jag hoppas verkligen att hon var nöjd med sitt liv. Och jag hoppas, hoppas att jag och vi fâr leva länge än.

*

Och nu är det blödighet, igen. Höll pâ att säga att det börjar bli fredagstradition, men inser att det är torsdag ikväll - fast nu, sedan tretton minuter, faktiskt fredag.

Ville bara tillägga vad jag redan tillagt hos Therese. JennyMarias mening som ni finner här fick ocksâ mig att stanna upp. Dels av innehâll, dels av rytm. Som den vackraste av titlar – som man vill smaka pâ flera gânger om, läsa högt.

”Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig". (JennyMarias blogg âterfinns fö. i blogglistan till högern from ikväll).

Och jag fortsätter mitt självcitat, för detta fick mig att tänka pâ 2 andra fina meningar. Les hommes en général me plaisent beaucoup (en av de titlar jag alltid tänker pâ när jag tänker pâ en bra titel, vilket faller platt i alla försök till översättning sâ jag lâter de som inte läser gissa, män, i allmänhet, gillas), och främst för att den är sâ fritt inspirerad av nâgot sâ totalt helt annat, Blaise Pascal.

Samma för de 3. Den absoluta harmonin. Verbets perfekta slutkläm.

Le silence éternel de ces espaces infinis m’effraie. Den eviga tystnaden i de oändliga rymderna skrämmer mig.

Och det är ju just där vi kan sluta ikväll. Godnatt.